Den ihåliga vålnaden | Recension

Sidor: 414

Författare: Jonathan Stroud

Den ihåliga vålnaden är den tredje delen i serien om Lockwood & co. och vi får fortsätta följa Lucy, George och Lockwood. Det går äntligen bra för deras spökbyrå och de förgör spöken på ett löpande band. En fruktansvärd spökepidemi bryter ut och plågar London, men Lockwood & co. får inte hjälpa till och även när de tror sig ha lösningen på problemet så är det ingen som lyssnar.

Jag har gillat de tidigare böckerna i serien och tyckt att de har varit bra och den här var inget undantag. Boken blir aldrig långtråkig eftersom det alltid är något som händer. Så fort man tror att det är lugnt så hoppar ett spöke fram runt ett hörn.

Språket i boken har ett väldigt bra flyt. Är det någon som förstår om jag säger att den kändes mjuk att läsa? För det var lite så det kändes. Allt liksom flöt på och det var läsvänligt. Gillade också att det fanns många roliga liknelser och de beskriver bland annat en något skev rektangel som en skokartong någon har råkat trampa på.

Jag gillar också karaktärerna här i väldigt mycket. Jag vet att jag reagerade på det här redan när jag läste förra boken, men Lockwood är så otroligt lik Sherlock. Jag kan verkligen inte släppa att jag tror att Lockwood är baserad på Sherlock för de har så många hemligheter. Smarta, hemlighetsfulla, gör ett intryck på folk och kör sin väg trots att det inte ger så mycket till en början.

Det är också en ordlista längst bak i boken vilket underlättar då världen på ett sätt påminner mycket om vår, men när allt prat om spökena börjar så blir det genast mer avancerat. Alla olika sorters spöken finns listade och också annan spökvokabulär för den som inte är så insatt. Har inte använt den så mycket, men om man stöter på något konstigt eller vill veta mer om en speciell sorts spöken är den bra.